THIS IS NO TIME FOR SALUTING FLAGS

Text av Marianna Garin

Runo Lagomarsinos separatutställning This is no time for saluting flags inkluderar helt nya arbeten. Det är noggrant utvalda komponenter, var och en unik med sin givna innebörd och intagna plats och alla sammanbinds de i en större narration. Konstnären vecklar på ett stillsamt och återhållet sätt ut innehållet av den laddade koloniala historien och dess konsekvenser i vår imperialistiska samtid. Lagomarsinos arbeten har ofta kretsat kring kartor, i vissa fall är de en geometrisk komposition utförda med hjälp av metersystemet fundamentala redskap linjalen, eller med millimeterpapperets precision. Den kartbild Lagomarsino visar oss är abstrakt eller till och med imaginär, den avtäcker en sanning som om den ville påvisa att det inte finns stabila och fasta gränser, det finns ingen evig geografi som inte är motsägelsefull. Dagens sociopolitiska karta modifieras och omritas ständigt av dagens historia och är inte enbart en rest av den koloniala historien. Människor tvingas fortfarande underordna sig maktens arbiträra landavgränsningar, och de förstärkta gränslinjerna i Europa med ödesdigra konsekvenser.

Världskartan upprättas ofta utifrån den imperialistiska dominansens perspektiv. I skulpturen A Message Needs Support from Another Message vänds det perspektivet. Denna minsta beståndsdel leder oss in i utställningens narrativ och positionerar konstnärens subjektiva hållning. Som så ofta i Lagomarsinos arbeten kan skulpturen hänvisas till en konkret plats eller situation, nämligen Gibraltarsundet, fast här i inverterad form. Den har sin utgångspunkt i den uruguayanske modernisten Torres Garcías välkända Upside-down Map, från 1943. En inverterad latinamerikakarta som kommit att bli en slags symbol för Latinamerikas återtagande av sin plats på världsscenen, alltså en revidering av vår tids världsbild.
Kan Europa fungera utan ett ”icke-Europa”? Skulle man kunna vända på perspektivet ut- och-in och godta Franz Fanons påstående att Europa bokstavligen var ”Tredje världens skapelse”? Skulpturen blir en ingång till flera beröringspunkter. I serien acetonteckningar, Untitled (1-7), är de nya avancerade högteknologiska murarna i gränsen till Spaniens enklaver Ceuta och Melilla upplösta till abstraktion. I likhet med en hägring är bilderna så när som synliga som de är på väg att försvinna.
Kartans position i en politisk diskurs återkommer i videoverket Bringing Politics Down to Earth. I verket avtecknar sig en slags tragisk enmansprocession som försvinner bortåt i bilden, en man håller upp en abstraherad tredimensionell kartbild som långsamt förgörs av eld. Detta återhållna våld som sker i tystnad är hos Lagomarsino ett återkommande element, så som t ex Notions of Conflict, Dance of the Piñata från 2004. I fotografiet G-8 perdona, (English is broken here) upprepas den stilla processionen där en skyltbärare med budskapet ”G-8 perdona” (G-8 förlåter), som också går bortvänd in i bildens centralperspektiv. Bilden får oss att tänka på brustna löften och ett västerländskt dåligt samvete, där t e x Latinamerika inte till fullo omfattas av skuldavskrivningen, vad finns det att förlåta? Och vad betyder förlåtelsen? English is broken here…

Anticipated Discoveries är konstnärens egen kartläggning med de olika elementen presenterade som värdefulla fynd i ett vitrinskåp, som likt odefinierbara landområden kan upptäckas av betraktaren. Utgångspunkten för Anticipated Discoveries, är en europakarta med nedtecknade kulspetslinjer av flyktingsmugglare Amir Heidari. Det är hans sätt att förklara smugglingsrutter till Sverige och Europa mestadels från Iran. En del linjer tar omvägar via Singapore, Malaysia och Indien. Flyktingsmugglaren, som medialt är allt annat än en hjälte, utmanar den befintliga kartbildens gränslinjer och återskapar den under andra premisser och lagar. Här åskådliggörs en motståndshandling av en ”modern geograf” enligt Lagomarsino. 
I kontrast till detta står den ”ärevördige” historiske kartografen Martin Waldseemüller, upphovsmannen till den 500 år gamla kartan, omnämnd i ett citat i samband med Christies auktion av den första världskartan med benämningen Amerika.

En hägring är på samma sätt som kartan en abstrakt konstruktion. Kanske en illusion för en möjlig räddning som i sin tur slår emot en annan verklighet – med sin struktur och sitt språk att underordnas i. Ett annat element är fotografiet där This thing called the state, står skrivet på ett tunt och skört ark i ett kollegieblock som en paradox till den osäkerhet och inre konflikt om det som konstituerar den struktur vi kallar staten. Vilka är de instrument som definierar och håller ihop ett eurocentristiskt maktorgan?

Lagomarsinos uttryck hänvisar ofta till modernismens reducerande och abstraherande formspråk, en strategi hos konstnären för att konfrontera den dominerande västerländska kulturens arv. Det finns en inneboende ambivalens i hans arbeten som är ett medvetet verktyg. Något som kanske hör ihop med att hela den postkoloniala diskursen i sig lider just av en ambivalens eller av inre motsättningar som återspeglas i vår världspolitik. Styrkan finns i spännkraften mellan ett poetiskt bildspråk och de konkreta politiska diskurser konstnären ägnar sig åt.
Runo Lagomarsinos begreppsvärld kan inte heller bemästras, och som betraktare krävs det mod att låta bilderna och språket vecklas ut, men det är just i det mötet som också nya tolkningar kan möjliggöras.

“When one enters language one is confronted by a choice, a choice that contains the political history of the language, the imperial scope of the language and the fact that one either has been oppressed by the language or has had learn to master it. This is why language is not a retreat, not a refuge, not even a place where one makes decisions. It is a place for struggle”
Derek Walcott